Nu vill jag inte låta som en globetrotter som kan hela världen och tror att jag är så jäkla världsvan, det är jag inte kan jag meddela.
Men en liten sak som förbryllar mitt huvud - melodifestivalen?! Det skrivs att det är den sämsta någonsin och att låtarna inte har någon kvalité. Fine tänker jag, låt gå för det. Men varför tittar då halva Sverige?
Jag förstår inte. Är det detta man gör på helgen i Sverige? Tittar på ett kommersiellt skitprogram som man inte ens gillar, men i brist på annat så kollar man?!

Förstå mig rätt, jag vill inte klanka ner på de som nu gillar melodifestivalen och faktiskt tycker det är en trevlig lördagsunderhållning, men ni som inte gillar det finns det verkligen inget annat att pyssla med?
Jag vill inte komma hem till ett land som styrs av TV-tablån. Det gör mig ledsen, när man ist kan hitta på så mkt annat trevligt.
Umgås vetja! Köp en flaska vin några goda ostar och bara snacka. Gå ut och sätt er på en bar och bara njut av musiken och sorlet från människorna. Gå ut och klubba och dansa järnet! Spela spel! Gör en roadtrip och skråla med till musiken på full volym med trevligt sällskap (tro mig bilen är ett underskattat ställe att umgås på, man kan nämligen inte göra så mkt annat än att just snacka och det brukar uppstå en hel del djupa diskussioner)! Vad som helst, men titta inte på TV.
Jag vägrar att komma hem till en sån vardag. En vardag som innebär en längtan efter helgen och vad gör man sen på helgen, kollar på TV? I mina öron låter det bara knäppt. Jag vill så mkt mer, uppleva så mkt mer. Framförallt så vill jag känna! Jag vill känna att jag lever att jag andas - jag vill uppnå mer än den där okej känslan.
Upplever jag den nu då?
Utan tvekan, ja! Det är klart att jag inte springer omkring på rosa fluffiga moln dagarna i ända, men det går nog inte mer än en vecka mellan mina känslorus då jag kommer på mig själv med att sitta och le åt egentligen inget speciellt mer än "må-bra-känslan". Det behöver inte vara något speciellt det räcker med att jag kanske kör bil längs Alanyas kust och en bra låt kommer på radion, eller att stå på balkongen och röka en ciggaret och njuta av solnedgången, att ta ett kvällsdopp i poolen, att dricka vin på balkongen med underbara vänner, att stå nedanför Burj Khalifa och känna sig pytteliten, att köra längs Sheikh Sayed Rd och bara dö för alla skyskraporna and so on...Ni vet det där lilla extra, det är det som får mig att känna och den känslan vill jag inte förlora.
Just därför som det känns så himla avlägset för mig att komma hem och bosätta mig där, jag är inte redo för det, inte nu iaf. För just nu lever jag "sommar-sol-semester-känslan" som alla nångång har under sommaren, ja den känslan har jag året runt, varför ska man då sluta ha den känslan och komma hem till ett iskallt och grått Sverige där alla går omkring och är lagom?

Nu blev det här inlägget tusen gånger längre än vad det var menat och som vanligt kom jag in på helt andra saker än just melodifestivalen som var min tanke med inlägget... Men med alla mina tankar som snurrar i skallen just nu är det kanske inte konsigt att jag snurrar till det ibland. Tankarna kommer i grund och botten på att jag ska sluta för ett företag som jag jobbat för i 4 år och att det nu väntas nya utmaningar i nya spännande kontinenter...eller Dubai..men först väntar 2 månader i Sverige som jag trots min ovanstående negativitet faktiskt ser framemot, ska bli skönt att få träffa familj och vänner utan att känna sig stressad. Sen hoppas jag gärna på att bli motbevisad, att ovanstående jag skrivit faktiskt är ren bullshit! Ja, den som lever får se. Nu ska jag sova, imorgon väntas Välkomstmöte och hotellservice.


Avslutar med denna bilden som jag tycker är så skön, jag sovandes på en segelbåt i Thailand på julafton 2007.

So Long!

"Vi har blivit inlärda att acceptera sammhällets normer.
Vi ifrågasätter aldrig varför vi måste göra så, eller varför vi måste sluta göra så. De som accepterar detta och följer strömmen blir betraktade som normala människor. Men de som å andra sidan försöker bryta sig loss från ett sådant förutsägbart liv och istället följer sina drömmar blir betraktade som dårar."

/ Paulo Coelho