Blev fett imponerad av mina bambu som stått hemma hos mina föräldrar sen jag började jobba som guide. Dvs, lite mer än 4.5 år har de tagit hand om dem. Och kolla vad stora och fina de har blivit, tror faktiskt inte jag sett någon lyckas ha en och samma bambu så länge...Inte för jag brukar inspektera folks bambu men jaja...


Visserligen skulle det inte förvåna mig ett dugg om det faktiskt inte alls är mina gamla bambu. Mamma vattnar blommor varannan månad ungefär...så chansen att det är mina blev helt plötsligt minimal.

Jaha, var detta allt?
Är sommaren slut nu? Det känns ju nästan som det iaf. 16 grader imorse när jag vaknade. Seriöst, jag vet inte om jag är redo att vara med om övergången sommar, sensommar, höst, vinter.
Ska jag göra mig redo för en vinter eller ska jag återigen fly landet? Det är den stora frågan.
Visst kan det vara mysigt att krypa upp i soffan, med en filt en kopp te och en bra bok. Men seriöst hur många gånger gör man det? Och de få gånger man nu gör det, hur ofta känner man egentligen "åhhh, vad mysigt med, en bra bok och en god kopp te" ist känner jag snarare "fy fan vad den blåser och jäklar vad kallt det är"

Oh well jag får se vart livet tar mig helt enkelt.
Jag har ju kommit till den insikten att ett eget place hade vatt nice. Jag är trött på att ständigt bo i en resväska och lika trött är jag på att flytta var sjätte månad, för det är vad jag gjort de senaste 4.5 åren. Jag menar hur många 26-åringar blir lyriska över att få en egen byrå och få lov att lufta sina kläder lite från resväskan? Jag tillhör den skaran. Kanske nån liten etta nånstans i Malmö, Sthlm eller utomlands...Who knows? Jag har en känsla att det iaf kommer bli en bra höst var jag nu än befinner mig.
Känner att detta är min tid och jag har bara mig själv att rå om (låter corny as hell men ja ni fattar vad jag menar). Även om jag vill bo i samma stad som Lotto, vissta stunder för alltid bo i Turkiet, ibland flytta ned till Malta och andra sekunden flytta till Sthlm. Vad det än blir så känner jag att jag kommit till den punkt att jag inte kan göra saker för nån annan än mig själv.
Inte för att jag kanske gjort det innan, men jag har alltid drömt om att samla alla mina favoriter på ett och samma ställe och därefter leva happily ever after. Insett att det tyvärr inte går och att jag ensam får bygga mitt happily ever after tror det blir minst lika bra.
Jösses vad långt detta blev, aja nu vet ni hur jag tänker ikväll alltså. Om en vecka har det garanterats ändrats. That's just me.


En icke fundersam Yohi som är glad och nöjd uppe på galgberget med lotto!

Tänker man kanske för mkt på sig själv när man kallar andra sitt eget namn eller är det kanske bara så att alla andra läs. Lotto säger ens namn för ofta?
Anyway, jag har börjat kalla Lotto för Yohi...Jag fattar inte vad det är för fel på mig...

Jag tror kanske jag vet vad jag vill bli när jag blir stor...
Fast onödigt att skriva vad det är här när jag imorgon förmodligen ångrat mig och kanske vill bli en prima ballerina istället. Man vet aldrig med mig.

Så det förblir en hemlis ett tag till.

Tankar som snurrar gör en lätt galen. Att tänka för mkt gör att man oftast glömmer att göra och resultatet blir då alltför ofta att man är kcar på ruta 1 med en miljon tankar men ingen handling.
Tyvärr är jag alltför bra på att tänka, analysera och fundera fram och tillbaka, fram och tillbaka...

Just nu är jag tankspridd över vad jag ska göra av mig själv till hösten. Delar av mig skriker att jag vill fortsätta som guide och borde söka tillbaka - samtidigt sitter åldersnojan på axeln och påminner mig ständigt om att jag inte kan gå och vara guide resten av livet (även om jag hade velat) och att jag faktiskt är 27 snart...

En annan del av mig funderar över att strunta i vad alla egentligen tycker att en "normal" 27-åring ska göra och bara ta mitt pick och pack och resa, ströjobba och bara vara och njuta av underbara miljöer god mat och fantastiska människor.

Sen har vi ju tankarna om att plugga. Vill jag vara nöjd med min vardag, stiga upp på morgonen med ett leénde på läpparna och samtidgt kunna känna efter en arbetsdag att jag har gett något av mig själv och att jag faktiskt längtar till morgondagen då jag ska upp till jobbet igen. Ja, ska jag lyckas känna så, då tror jag banne mig att jag måste plugga...Frågan är ju då bara vad?

Men å andra sidan så tänker jag ibland att jag kanske skulle försöka skaffa mig ett jobb inom branschen jag faktiskt trivs i vilket innebär hotell/restaurang och turism, utan att behöva plugga och klättra på karriärstegen... Skaffa mig en lägenhet som bara är min (mao inte vara inneboende) och kanske med tiden hitta mig min prins, då jag faktiskt skulle stanna på samma plats i mer än 6 månader. Bata det gör ju mina förutsättningar betydligt ljusare.

Å andra sidan är jobb utomlands minst lika lockande...

Seriöst alltså, stackars min lilla hjärna...
Oh well, är inte så jobbigt som det låter här kanske, men jag kan bli så jäkla frustrerad att jag vill så mkt i livet, att alla val som tornar upp sig framför mig gör det omöjligt för mig att ta ett beslut...

Godnatt nu ska jag sova sött och låta min hjärna vila lite.

är typ världens tråkigaste träning ever! Jag pallade 3.5kilometer, då hade jag bränt 150kcal.
Det är typ 2 ballerinakex, 1 kex innehåller nämligen 70kcal.
Tog mig 10 svettiga minuter att cykla 3.5 kilometer = 150kcal medan det tar mig 2 minuter att käka 2 kex...
How depressing?


70kcal


70kcal




=



10 jobbiga minuter



=



sur och svettig Yohi!

Har verkligen inget intressant att skriva, mer än att min situation är väldigt frustrerande just nu.
Varför kan inget bara bli som man planerar? Jaja, hur som helst så har vi iaf ett nytt jobb på G. Inshallah så går det vägen, håll tummarna allihopa!
Jobbet vi har atm är som det är. Jag skrattar så jag får magont, men det hjälper lixom inte även om de är super schyssta...

Min absolut trognaste bloggläsare måste vara Linnea Engberg. Om man inte räknar Lotto, och hon räknas inte men tanke på att jag alltid säger till henner när jag har bloggat och i princip tvingar in henne på min blogg...Sen kan man ju fråga sig hur intressant hon tycker min blogg är då vi i princip lever på varandra just nu, så intresset för att även läsa om mig är kanske en aning begränsat från hennes sida.

Vem är då denna Linnea?
Jadu, det är en brutta från Gävle som jag lärde känna i Turkiet. Egentligen så har vi jobbat på samma sommardestination sen 2008 men var väl först 2011 som vi blev kompisar. Då tog hon nämligen sitt förnuft till fånga och lämnade Side och begav sig mot "festmetropolen" Alanya.




Minns jag rätt så följde Linnet med mig på Manavgat fast hon var ledig. Så mkt avgudar hon nämligen mig, det är nästan lite jobbigt. Men lite sällskap på Manavgatbåten tackar man ju inte nej till.

Ja detta var min bloggläsare, jag har typ 2. Linnet och Lotto så valet av dagens bloggläsare var inte så svårt.

Motivation till varför det blev Linnet: Linnet tyckte jag gått ned i vikt! Sånt boostar ju alltid en tjejs svaga "hej-jag-är-tjock-självförtroende" även mitt, man är ju inte mer än människa lixom  ;)

http://linneaeg.blogg.se/ gå in på hennes blogg nu!

Hoppas ni alla hade en underbar midsommar! Själv är jag lite småseg idag, visste väl att vi inte skulle öppna bag-in-boxen. Lådvin är farligt!
Men efter några koppar kaffe och lite knäckisar så mår jag helt okej. Appropå kaffe, jag älskar att lottens familj har en perkulator (stavas det så...?) kaffet bli så mkt godare!
Idag måste jag ta itu med min packning. Just nu så ligger det grejer överallt i denna lilla stuga, mkt grejer och liten stuga=dålig kombo. Tänkte dra in det mesta till lottens rum och sno plats i hennes garderob :)


Perkulator = fina grejer :)